Rebeccas Race Report – Vätternrundan 2018
2018-06-19 | GÄSTINLÄGG

Det går fort, fortare än jag någonsin cyklat förut.  I 61 kilometer i timmen svischar vi ner mot Jönköping i vår cykelklunga och jag ber en stilla bön att ingen ska tappa en flaska eller vingla till nu. Vi ligger tätt och det gäller att vara fokuserad för det finns inte mycket marginal för misstag här. Ramlar en, ramlar alla!

_____________________________________________________________

Rebecca Hammel

31 år från Stockholm. Arbetar till vardag som IT-konsult på Forefront Consulting men även som löpcoach, personlig tränare, skirbent och gruppträningsinstruktör på SATS ELEXIA. Rebecca har sprungit 11 marathon och tränar inför sin andra Ironman i Hamburg den 29 juli.

________________________________________________________________  

När det kommer till cykling har jag hittills inte haft något supersjälvförtroende och svårt att uppskatta min kapacitet. Så i början av det här året bestämde jag mig för att satsa mer på cykelträningen just av den anledningen. Som en del i den "satsningen" hakade jag på den briljanta idén (som initierades av två kollegor på Forefront) att cykla Vätternrunda. Ett lopp jag svurit att aldrig genomföra eftersom 30 mil på en cykelsadel bara är idioti. Hur som helst, man är inte sämre än att man kan ändra sig, visst?

Beslutet om att målet var SUB 10 (det vill säga att du ska cykla under 10 timmar inklusive pauser) hade redan fattats och jag tyckte det var ett spänstigt men görbart mål för mig. Speciellt eftersom jag skulle få cykla med en grupp bestående av elva starka killar. Några med mer erfarenhet av cykling än andra men ändock.  


Veckorna innan började jag dock bli svettig, och några gånger ångrade jag på riktigt mitt beslut. Rädslan för att inte lyckas höll på att ta över. Kommer jag verkligen fixa SUB 10?

När man cyklar i en grupp är säkerheten viktigt. All behöver ta ansvar, lita på varandra och följa regler för att det ska fungera. Vi hade cyklat en till två gånger ihop som grupp innan det var dags och därmed inte alls hunnit bli ett sammansvetsat team på cykeln. Själv hade jag heller inte fått mer än ett pass i benen som var längre än 14 mil och med en snitthastighet på 30 kilometer i timmen, det vill säga alldeles för långsamt givet målet. Jag började därför förbereda mig på att kanske inte orka hänga med gruppen hela vägen.

Även om det är mellan 30 till 40% lättare att cykla i en grupp så skulle 32 kilometer i timmen, i 30 mil, bli en tuff utmaning. 

Under tävlingsveckan laddade jag upp enligt konstens alla regler. Drog ner på min vanliga träningsvolym med cirka 60 %.  Prioriterade sömn och åt bra mat. La till lite extra magnesium, gurkmeja, vitaminer och zink i kosten samt drack rödbetsjuice för ett ökat syreupptag under loppet. Dagarna innan åt jag även lite extra kolhydratrika mellanmål och drack mer än vanligt, både vatten och resorb. Jag gick på akupunktur och massage för att snabba på återhämtningen i låren och vara mjuk och fin vid start.


Jag gjorde även en seriös planering för hur mycket energi jag skulle behöva ha med mig på cykeln. Här räknade jag på att de produkter jag valde sammanlagt skulle kunna ge mig 80 till 100 gram kolhydrater per timme (maximalt vad kroppen kan ta upp).


Väl under loppet fick jag tyvärr inte i mig mer än kanske 1/3 av all den energi jag släpade med mig. Delvis för att det blev så sött och sliskigt att jag tillslut inte fick i mig mer, men också för att jag glömt räkna in att vi skulle stanna fyra gånger på de depåstopp som fanns. Jag hade alltså räknat helt fel. Lätt hänt, men jag gick aldrig tom på energi och drack ordentligt så det gjorde ingenting.


När det väl var dags för start var jag redo om än mega nervös. Startskottet går 05:40 och vi rullar i väg. Förhållanden var otroligt bra och vi får en kanonstart på loppet. Det går snabbt, snabbare än planerat och efter 15 mil hade vi snittat cirka 34 km/h. Gruppen kändes otroligt stark och alla bidrog genom att delta i rotationerna.


Någonstans runt 17 mil började dock tempot kännas av i mina lår. Vetskapen om att vi hållit ett betydligt högre tempo än planerat skrämde mig också lite. Skulle jag verkligen orka det här i 13 mil till? 


En riktig mental dipp infann sig och för en stund började jag tvivla på mig själv och min kapacitet. Då gled Anton min kollega upp till mig och försökte på ett fint sätt påminna mig om att jag måste ligga ännu närmre den framför mig för att spara energi och dra nytta av gruppen.


Jag vet att det är extremt viktigt men jag tycker det är obehagligt (och har cyklat för lite i klunga för att ha hunnit vänja mig) så ofta säkrar jag upp med några extra centimeter för att vara beredd om något oförutsett händer. Typiskt dålig ide i sammanhanget.

Nu skärpte jag dock till mig, hade inte råd med de där extra centimetrarna om det skulle hålla hela vägen till mål. Plötsligt låg jag närmre än någonsin och mitt fokus var 100 % på cyklisten framför mig och dennes bakdäck. Det tog inte lång tid innan orken hade kommit tillbaka och min mentala inställning blev som förbytt. Ett depåstopp, en vetebulle och ett glas blåbärssoppa senare kunde jag återigen visualisera målgången med gruppen.

Vid 25 mil började saker och ting göra väldigt ont, vi har fortsatt att hålla en högre fart än planerat och nu började fler än mig att bli trötta.


Det gällde även andra cyklister runt omkring oss. Jag ser en cyklist som av misstag kör över en refug, en annan voltar ner i diket och blir snabbt medveten om att det inte är läge att tappa koncentrationen.

När det är 2 mil kvar har vi snittat 33,3 kilometer i timmen det vill säga 1,3 kilometer i timmen snabbare än planerat. Vi inser allihop att vi kommer att krossa vårt mål om vi bara håller i det här hela vägen fram till mål. Alla börjar slänga ur sig peppande ord och hejarop till varandra och stämningen går från ganska tryckt, till relativt munter.  Jag skulle nog också säga att gruppens fina sammanhållning var det som avgjorde resultatet.


När vi närmar oss Motala är det ett faktum, vi kommer krossa vårt initiala mål. Vi rullar in på 9:18 med ett rullsnitt på 33,3 km/h, långt bättre än någon av oss hade förväntat sig. Jag är så sjukt glad att det är över men också otroligt imponerad över vår prestation som grupp.


Jag hade aldrig klarat det utan dem.

Ett stort tack till mina lagkamrater och kollegor Magnus Eriksson, Anton Lindberg, Andreas Lundsten, Erik Jansson, Andreas Henning, Jonas Skoogh, Stefan Ekström, Johan Lanner, Patrik Ljungberg, Linus Ljungberg och Per-Arne Larsson.   

TILLSAMMANS är man stark, och man klarar ALLTID mer än man tror!


Rebeccas Race Report – Vätternrundan 2018
2018-06-19 | GäSTINLäGG

Det går fort, fortare än jag någonsin cyklat förut.  I 61 kilometer i timmen svischar vi ner mot Jönköping i vår cykelklunga och jag ber en stilla bön att ingen ska tappa en flaska eller vingla till nu. Vi ligger tätt och det gäller att vara fokuserad för det finns inte mycket marginal för misstag här. Ramlar en, ramlar alla!

_____________________________________________________________

Rebecca Hammel

31 år från Stockholm. Arbetar till vardag som IT-konsult på Forefront Consulting men även som löpcoach, personlig tränare, skirbent och gruppträningsinstruktör på SATS ELEXIA. Rebecca har sprungit 11 marathon och tränar inför sin andra Ironman i Hamburg den 29 juli.

________________________________________________________________  

När det kommer till cykling har jag hittills inte haft något supersjälvförtroende och svårt att uppskatta min kapacitet. Så i början av det här året bestämde jag mig för att satsa mer på cykelträningen just av den anledningen. Som en del i den "satsningen" hakade jag på den briljanta idén (som initierades av två kollegor på Forefront) att cykla Vätternrunda. Ett lopp jag svurit att aldrig genomföra eftersom 30 mil på en cykelsadel bara är idioti. Hur som helst, man är inte sämre än att man kan ändra sig, visst?

Beslutet om att målet var SUB 10 (det vill säga att du ska cykla under 10 timmar inklusive pauser) hade redan fattats och jag tyckte det var ett spänstigt men görbart mål för mig. Speciellt eftersom jag skulle få cykla med en grupp bestående av elva starka killar. Några med mer erfarenhet av cykling än andra men ändock.  


Veckorna innan började jag dock bli svettig, och några gånger ångrade jag på riktigt mitt beslut. Rädslan för att inte lyckas höll på att ta över. Kommer jag verkligen fixa SUB 10?

När man cyklar i en grupp är säkerheten viktigt. All behöver ta ansvar, lita på varandra och följa regler för att det ska fungera. Vi hade cyklat en till två gånger ihop som grupp innan det var dags och därmed inte alls hunnit bli ett sammansvetsat team på cykeln. Själv hade jag heller inte fått mer än ett pass i benen som var längre än 14 mil och med en snitthastighet på 30 kilometer i timmen, det vill säga alldeles för långsamt givet målet. Jag började därför förbereda mig på att kanske inte orka hänga med gruppen hela vägen.

Även om det är mellan 30 till 40% lättare att cykla i en grupp så skulle 32 kilometer i timmen, i 30 mil, bli en tuff utmaning. 

Under tävlingsveckan laddade jag upp enligt konstens alla regler. Drog ner på min vanliga träningsvolym med cirka 60 %.  Prioriterade sömn och åt bra mat. La till lite extra magnesium, gurkmeja, vitaminer och zink i kosten samt drack rödbetsjuice för ett ökat syreupptag under loppet. Dagarna innan åt jag även lite extra kolhydratrika mellanmål och drack mer än vanligt, både vatten och resorb. Jag gick på akupunktur och massage för att snabba på återhämtningen i låren och vara mjuk och fin vid start.


Jag gjorde även en seriös planering för hur mycket energi jag skulle behöva ha med mig på cykeln. Här räknade jag på att de produkter jag valde sammanlagt skulle kunna ge mig 80 till 100 gram kolhydrater per timme (maximalt vad kroppen kan ta upp).


Väl under loppet fick jag tyvärr inte i mig mer än kanske 1/3 av all den energi jag släpade med mig. Delvis för att det blev så sött och sliskigt att jag tillslut inte fick i mig mer, men också för att jag glömt räkna in att vi skulle stanna fyra gånger på de depåstopp som fanns. Jag hade alltså räknat helt fel. Lätt hänt, men jag gick aldrig tom på energi och drack ordentligt så det gjorde ingenting.


När det väl var dags för start var jag redo om än mega nervös. Startskottet går 05:40 och vi rullar i väg. Förhållanden var otroligt bra och vi får en kanonstart på loppet. Det går snabbt, snabbare än planerat och efter 15 mil hade vi snittat cirka 34 km/h. Gruppen kändes otroligt stark och alla bidrog genom att delta i rotationerna.


Någonstans runt 17 mil började dock tempot kännas av i mina lår. Vetskapen om att vi hållit ett betydligt högre tempo än planerat skrämde mig också lite. Skulle jag verkligen orka det här i 13 mil till? 


En riktig mental dipp infann sig och för en stund började jag tvivla på mig själv och min kapacitet. Då gled Anton min kollega upp till mig och försökte på ett fint sätt påminna mig om att jag måste ligga ännu närmre den framför mig för att spara energi och dra nytta av gruppen.


Jag vet att det är extremt viktigt men jag tycker det är obehagligt (och har cyklat för lite i klunga för att ha hunnit vänja mig) så ofta säkrar jag upp med några extra centimeter för att vara beredd om något oförutsett händer. Typiskt dålig ide i sammanhanget.

Nu skärpte jag dock till mig, hade inte råd med de där extra centimetrarna om det skulle hålla hela vägen till mål. Plötsligt låg jag närmre än någonsin och mitt fokus var 100 % på cyklisten framför mig och dennes bakdäck. Det tog inte lång tid innan orken hade kommit tillbaka och min mentala inställning blev som förbytt. Ett depåstopp, en vetebulle och ett glas blåbärssoppa senare kunde jag återigen visualisera målgången med gruppen.

Vid 25 mil började saker och ting göra väldigt ont, vi har fortsatt att hålla en högre fart än planerat och nu började fler än mig att bli trötta.


Det gällde även andra cyklister runt omkring oss. Jag ser en cyklist som av misstag kör över en refug, en annan voltar ner i diket och blir snabbt medveten om att det inte är läge att tappa koncentrationen.

När det är 2 mil kvar har vi snittat 33,3 kilometer i timmen det vill säga 1,3 kilometer i timmen snabbare än planerat. Vi inser allihop att vi kommer att krossa vårt mål om vi bara håller i det här hela vägen fram till mål. Alla börjar slänga ur sig peppande ord och hejarop till varandra och stämningen går från ganska tryckt, till relativt munter.  Jag skulle nog också säga att gruppens fina sammanhållning var det som avgjorde resultatet.


När vi närmar oss Motala är det ett faktum, vi kommer krossa vårt initiala mål. Vi rullar in på 9:18 med ett rullsnitt på 33,3 km/h, långt bättre än någon av oss hade förväntat sig. Jag är så sjukt glad att det är över men också otroligt imponerad över vår prestation som grupp.


Jag hade aldrig klarat det utan dem.

Ett stort tack till mina lagkamrater och kollegor Magnus Eriksson, Anton Lindberg, Andreas Lundsten, Erik Jansson, Andreas Henning, Jonas Skoogh, Stefan Ekström, Johan Lanner, Patrik Ljungberg, Linus Ljungberg och Per-Arne Larsson.   

TILLSAMMANS är man stark, och man klarar ALLTID mer än man tror!


ACTIVE TRIPS JUST NU
95
RESMÅL
22
AKTIVITETER
146
RESOR

FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


VÅRA PARTNERS