Rebeccas Race Report - Ironman Hamburg 2018
2018-08-01 | GÄSTINLÄGG

Vi har precis kommit till Hamburg och är på väg ner till ”athletesgarden” för att checka in när det där mailet kommer. ”Ironman Hamburg Swim Canceled”. Alla tre stannar upp och tittar på varandra i chock. Hur är det möjligt!? När vi läser hela mailet framgår det att på grund av giftiga alger är det för farligt att simma. Istället ska vi få springa 6 extra kilometer. Några otrevliga svordomar väller ur min mun och jag känner hur lusten att tävla går ur mig. Det här är inte vad jag har tränat för…

För dig som inte vet vad en Ironman 140,6 är så är det en triathlontävling som täcker 3,86 km simning, 180 km ensamcykling (du får alltså inte cykla i klunga som på Vätternrundan) och 42 195 m (ett maraton) löpning. Det är alltså ett extremt långt lopp som pågår längre än en hel arbetsdag, även för eliten. Många timmars hårt arbetet under en lång tid ligger bakom en sådan prestation och jag skulle nog våga säga att du faktiskt inte klarar det annars.

Ironman Hamburg 2018

Detta är min andra hela Ironman (det finns även Ironman 70,3 som är exakt hälften av den fulla distansen) och i år skulle den utföras i Hamburg. Jag var otroligt laddad och hade satt upp höga mål inför årets tävling. Framförallt för cykeln och simningen. Hade även anlitat en riktig stjärntriathlet under våren, Amanda Bohlin, för att säkra en utveckling i positiv riktning och få ut ännu mer av min cykel- och simträning.

Ironman Hamburg Rebecca Hammel

Tillsammans med två vänner, Lotta och Viktor, anländer jag till Hamburg på torsdagen den 26 juli och tävlingen går på söndagen. Hamburg, likt Sverige fullkomligen kokar. Bilen visar 36 grader när vi rullar in i staden och prognosen för söndag ungefär den samma. Jag ser alla de där tiderna jag siktat mot långsamt försvinna med varje liten grad över 27. Det här kommer bli tufft och inte alls som jag planerat.

Vi checkar in på vårt hotell och hinner knappt in i rummet innan paniken utbryter. Ingen AC!? Den lilla detaljen hade vi glömt kolla när vi bokade eftersom ingen kunde tro att det skulle vara tropisk hetta i juli. Jag rusar fram till fönstret för att öppna det men det går inte upp mer än cirka 5 centimeter. Jag inser ganska snabbt att detta är max eftersom vi bor på våning sju. Ingen ska ju kunna ramla ut. Jag känner paniken i hela kroppen men försöker dölja den. Mot varandra försöker vi vara positiva och någon säger att ”det kanske inte är så farligt ändå” men när vi vaknar nästa morgon med huvudvärk, genomblöta och yra är det ett faktum, det här går INTE. Under frukosten börjar vi leta nytt hotell och efter någon timme är det löst, men eftersom vi redan betalt vårt första boende ända fram till tisdag låter vi detta bli vårt cykelförråd under vistelsen, känns ändå helt rimligt.

Uppladdning

Vi packar ihop och beger oss ner mot reggistreringen. kommer det, mailet som säger ”Ironman Hamburg Swim Canceled”. Alla tre stannar upp och tittar på varandra i chock. Är det på riktigt?

 

IRONMAN HAMBURG SWIM CANCELED

 Det verkar tyvärr så. På grund av giftiga alger i vattnet är det badförbud i hela Hamburg. Vi läser vidare” The race format will now be changed to a Run – Bike – Run duathlon. The swim will now be replaced with a 6k run lap”. Först blir jag förbannad, sen känner hur hela min tävlingslust bara försvinner. Först värmen, nu det här. Det kanske är svårt att förstå hur besviken man kan bli om man aldrig tränat inför något så länge, och så mycket.

Att springa 6 km extra är ju också betydligt jobbigare i sammanhanget än att simma 4 km, även om simningen tar längre tid. Varför kanske du tänker nu. Jo, för det första använder du knappt benen när du simmar och för det andra blir värmen inget problem eftersom det är svalt i vattnet.

Nu ska vi alltså springa totalt 48 km istället för 42, vilket jag aldrig gjort förut på en och samma dag och heller inte tränat för. Hur ska jag nu kunna jämföra mina tider med förra året i Kalmar? Jag skickar ett sms till min coach (Amanda) om nyheten och hon försöker vara positiv men jag är inte redo att ta in det. Alla jäkla timmar i simhallen som man krigat sig igenom var nu förgäves. Jag vet att jag blivit en bättre simmare men nu ville jag visa det också.

Hela fredagen går åt till att vara besviken och bitter. Sen lovar vi varandra att försöka ladda om på lördagen. Nu behövs en ny nutritionsplan och en ny taktik.

Ironman Village

BRANDALARM

När vi går och lägger oss på lördagen är jag inte alls nervös. Tävlingsnerverna är inte där och jag somnar därför ganska enkelt redan klockan 22. Klockan 00:30 vaknar jag igen, pulsen slår i taket eftersom brandalarmet på hotellet lösts ut. Vi studsar upp ur sängen allihop och ut i korridoren. Där ser vi folk titta ut yrvaket ur sina rum och fråga sig ”om detta är på allvar?”. Oavsett vad måste vi ta det på allvar så vi börjar gå ner i trapphuset som snabbt fylls på.

Det är människor överallt, och personalen verkar inte veta vad de ska göra. Ingen berättar var vi ska gå, vad som händer eller vad vi bör göra. Några fortsätter till och med att arbeta som vanligt. Jag vet inte hur lång tid det tar men plötsligt är larmet tyst igen. Ingen brandbil har synts till och ingen har genomsökt hotellet. Killen i receptionen ropar åt alla att de nu kan gå och lägga sig och då kommer en man fram. Han har barn och är flyförbannad. Han skriker på tyska ”hur kan ni bara stänga av larmet? Hur vet ni att det är säkert? Ingen brandkår har varit här”. Han är illröd och svär högt, jag förstår honom. Det här är under all kritik. Efter en stund börjar alla ändå gå tillbaka till sina rum, även vi. Jag mer motvilligt ände andra. Pulsen är fortfarande hög när jag lägger mig i sängen och jag har svårt att slappna av. Svårt att somna.

 

TÄVLINGSDAGEN

När klockan ringer 05:00 igen är vi mitt i den djupaste sömnen och känner oss helt groggy. Vilken natt. Sömndruckna samlar vi ihop oss snabbt och lämnar hotellet. Alla rädda att de glömt något.

Trötta triathleter

Väl nere vid starten börjar mina tävlingsnerver att göra sig påminda. Tack och lov. Starta utan att vara det minsta nervös betyder ju att man känner sig ganska likgiltig inför uppgiften och då kan man lika bra skita i att starta om du frågar mig. Hur ska du då kunna motivera dig mentalt när det gör riktigt ont att fortsätta?

Starten ser annorlunda ut nu eftersom vi inte ska simma. Det ska bli en rullande start som pågår i 60 min där alla ska starta baserat på den minuter per kilometer tid de tänkt springa på. Jag och Lotta tänker springa tillsammans och beslutar att 5:00-5:15 tempo borde passa oss. Planen är att gå ut lugnt, inte bli andfådd och se det som uppvärmning. De här 6km kommer initialt kännas lätta men vi vet att båda att de kommer straffa sig i slutet av loppet om man går ut för hårt nu.

Före start

Det är rörigt i startfållan och folk verkar inte allas ställa sig på rätt tid, bara ta sig så långt fram de kan för att starta tidigt. Det resulterar i att vi hamnar nästan sist och startar 8:05. Det gör inte så mycket under själva löpningen för här är det gott om plats men när vi ska ut på cykeln blir det desto stökigare.  

Det första 6 km flyter på bra. Det nya skorna jag köpte dagen innan sitter skönt på foten och jag är nöjd över mitt beslut (att springa i nya skor) även om det inte är att rekommendera andra. Försöker hålla igen något och på totalen har vi snittar 5:17 min/km vilket känns bra. Det är trots allt uppvärmning.

Normalt brukar jag använda mig av min puls en hel del men före start bestämde jag mig för att helt utesluta den som mått under dagen. Det fanns två anledningar till det. Den ena var att jag nästan blivit besatt av vad pulsen visade sista veckorna, det eftersom jag precis varit sjukt och krasslig i över två veckor. Istället för att ”känna hur jag mår” hade jag ”analyserat” hur kroppen mår med hjälp av siffrorna. Den andra anledningen var värmen. Att stirra sig blind på pulsen och ”vad den borde vara” när jag springer eller cyklar i exempelvis 22 grader kan bli otroligt missvisande i 30.

Bästa supportrarna

Väl inne i T1 (där man byter till cyklingen) är jag inte direkt snabb, måste gå på toaletten, byta skor och flytta klockan från armen till cykeln. T1 var även otroligt lång. Att gå från ena sidan till den andra tror jag tog cirka 10 minuter.

Jag hoppar på cykeln och nu jävlar. Nu är jag på gång. Jag upplever mig inte som en hetsig cyklist men eftersom jag fått starta så långt bak på löpningen hade jag hamnat i hel fel klunga ut på cykeln och nu är jag plötsligt hetsig. Målet var att cykla på 6h och snitta 30 km/h, dvs 3 km/h snabbare än föregående år i Kalmar (vilket ger en 43 minuter snabbare cykeltid). Ett ganska spänstigt mål, speciellt eftersom jag inte hade skaffat mig någon riktig tempocykel. Men om man siktar högt så kommer man kanske halvvägg tänkte jag.  

Jag hinner inte riktigt se vad klockan visar för fart i början eftersom jag är fokuserad på att komma ut ur stan och få lite utrymme. När jag väl tittar ner ser jag att det står 33 km/h och blir genast girig. Det känns lätt, inte alls som 33 så jag tänker att ”jag måste passa på” medan det går bra. Det första 9 milen svischar förbi och jag cyklar om den ena efter den andra. Klockan visar 2h 53 minuter. Bra tänker jag, då finns det 7 minuter tillgodo på andra varvet.

Suporter crew

Väl ute på andra varvet går det trögare, det är motvind nu och den håller i sig hela vägen tills det är dags att vända vid 14 mil. Jag har börjar få någon konstig smärta i trampdynorna under båda fötterna och förstår inte alls varför. Bitvis får jag slita för att hålla mig över 30 km/h sträcket men jag känner mig ändå stark överlag och håller mig till nutritionsplanen slaviskt. När banan vänder hemåt igen och vinden vänder något slår jag inte av. Jag fortsätter trampa.  Nu börjar det dock göra väldigt ont under fötterna, tänker att det är skorna och att det försvinner när jag får börja springa så ju snabbare jag cyklar desto bättre.

Jag hör coach Amanda i mitt huvud ”jämnt och fint tryck i pedalerna och våga tryck på, du orkar”. Jag börjar cykla om flera av de där snabba männen (det är oftast män eftersom de är flest) som tidigare kört om mig med sina aerodynamiska cyklar dyrare än en bil och det ger mig självförtroende. Jag räknar lite snabbt och inser att om jag håller i detta nu kommer jag krossa min cykeltid från förra året. Nu börjar jag bli så ivrig att jag är beredd att offra det initiala löpmålet (att slå 4 timmar och 20 minuter som jag hade i Kalmar). Jag tänker att ”jag skiter i om jag får en dålig löptid nu för att jag är slut i benen, jag ska cykla som en gud”.  

Jag rullar in på 5h och 53 minuter.
50 minuter snabbare än i Kalmar och känner att jag är förbannat nöjd.

Nu är det bara löpningen kvar. När jag hoppar av cykeln känner jag att låret fått ta i. Jag är beredd på en käftsmäll när jag går ut och ska börja springa men det känns okej. Jag känner av trampdynorna, även om det är bättre nu när jag fått byta skor och bestämmer mig för att försöka hålla mig till den initiala löpplanen ändå. Jag går ut i 5:30-5:40 min/km för att sikta mot 4h även om jag visste att de nog inte var rimligt efter cykeltiden. Jag håller ihop det fram till halvmaran (21 km) sen börjar jag tappa.

Löpningen 42 195 m

Nu gör det otroligt ont under mina fötter, samma känsla som på cykeln. Jag kan verkligen inte förstå vad det är. Vid 26 km börjar det riktiga krigandet, det gör det för alla. Inte bara mig. Nu börjar utsidan på vänster knä göra ont också, den kan jag dock snabbt härleda till att vi springer på en varvbana och ALLA svängar är till vänster så jag är inte oroad. Det gör ont men är bara muskulärt, inte farligt. Jag kämpar för att hålla någon form av ”tempo” men går genom alla energidepåer. Tänker att ”fy satan va det här är långt, gör jag det här frivilligt igen?”. Jag är trött och orkar inte riktigt räkna länge på vilken sluttid jag kan få, jag bryr mig inte. Jag vill bara gå i mål. Inget annat är viktigt. När det närmar sig 3 km till mål ser jag dock att klockan visar en bättre tid än jag trott. Nu anstränger jag mig att räkna på sluttiden och jag ljuger om jag säger att jag inte blir ivrig nu. Jag förbjuder mig att gå mer och när jag har 1 km kvar till mår lägger jag på ett kål. Ja, alltså relativt min tidigare fart som sista kilometrarna varit runt 6:10-6:30. Jag springer sista kilometern på 5:30 och fäller en tår när jag ser upploppet. Nästan 4 minuter snabbare än i Kalmar visar klockan och jag sträcker på mig för att försöka se lite spänstig ut på upploppet.

Målgången Ironman Hamburg 2018

Det är mellanrum mellan mig och andra deltagare så jag får hela upploppet för mig själv, de ropar mitt namn ”Rebecca you are an Ironman”. Jag har gjort det igen tänker jag och blir helt euforiskt inombords. Jag får två high fives, ler och sträcker upp armarna i luften. Jag hör mina supportrar ropa och skrika. Vilken satans adrenalinkick. Klockan visar 4 timmar och 16 minuter när jag går över mållinjen, alltså 4 minuter snabbare än i Kalmar trots 6 extra kilometer. Bättre än vad jag vågat hoppats på. Den totala tiden var 10 timmar och 53 minuter. Jag är så otroligt nöjd och trött.

Viktor Johansson, Rebecca Hammel, Lotta Alexandersson

I mål möts jag av Lotta, vi kramas, jag gråter en skvätt och sätter oss ner. Det tar någon minut sen lägger sig den kraftigaste adrenalinkicken och jag sliter upp mina skor. Det gör så ont under mina fötter att jag inte kan stå. Det syns inget, inte ett ända skavsår, ingenting. Men det känns.

Efter målgång Ironman Hamburg

Nu har det gått några dagar och fötterna är bättre men ska få vila mer. Sannolikt kom smärtan från den vandring jag gjorde veckan innan, 8 timmar om dagen i bergen i 6 dagar var alltså INTE optimal uppladdning. Men nu vet jag det. Nu blir det en hel del vila framöver sen får vi se vad som sker näst. Det ända jag vet är att jag inte är klar med triathlon, jag ska köra ett race på en riktig tempocykel, jag ska testa min simkapacitet och jag och Amanda ska fortsätta jobba på tillsammans!

 

På återseende vänner!

Rebecca Hammel

Rebeccas Race Report - Ironman Hamburg 2018
2018-08-01 | GäSTINLäGG

Vi har precis kommit till Hamburg och är på väg ner till ”athletesgarden” för att checka in när det där mailet kommer. ”Ironman Hamburg Swim Canceled”. Alla tre stannar upp och tittar på varandra i chock. Hur är det möjligt!? När vi läser hela mailet framgår det att på grund av giftiga alger är det för farligt att simma. Istället ska vi få springa 6 extra kilometer. Några otrevliga svordomar väller ur min mun och jag känner hur lusten att tävla går ur mig. Det här är inte vad jag har tränat för…

För dig som inte vet vad en Ironman 140,6 är så är det en triathlontävling som täcker 3,86 km simning, 180 km ensamcykling (du får alltså inte cykla i klunga som på Vätternrundan) och 42 195 m (ett maraton) löpning. Det är alltså ett extremt långt lopp som pågår längre än en hel arbetsdag, även för eliten. Många timmars hårt arbetet under en lång tid ligger bakom en sådan prestation och jag skulle nog våga säga att du faktiskt inte klarar det annars.

Ironman Hamburg 2018

Detta är min andra hela Ironman (det finns även Ironman 70,3 som är exakt hälften av den fulla distansen) och i år skulle den utföras i Hamburg. Jag var otroligt laddad och hade satt upp höga mål inför årets tävling. Framförallt för cykeln och simningen. Hade även anlitat en riktig stjärntriathlet under våren, Amanda Bohlin, för att säkra en utveckling i positiv riktning och få ut ännu mer av min cykel- och simträning.

Ironman Hamburg Rebecca Hammel

Tillsammans med två vänner, Lotta och Viktor, anländer jag till Hamburg på torsdagen den 26 juli och tävlingen går på söndagen. Hamburg, likt Sverige fullkomligen kokar. Bilen visar 36 grader när vi rullar in i staden och prognosen för söndag ungefär den samma. Jag ser alla de där tiderna jag siktat mot långsamt försvinna med varje liten grad över 27. Det här kommer bli tufft och inte alls som jag planerat.

Vi checkar in på vårt hotell och hinner knappt in i rummet innan paniken utbryter. Ingen AC!? Den lilla detaljen hade vi glömt kolla när vi bokade eftersom ingen kunde tro att det skulle vara tropisk hetta i juli. Jag rusar fram till fönstret för att öppna det men det går inte upp mer än cirka 5 centimeter. Jag inser ganska snabbt att detta är max eftersom vi bor på våning sju. Ingen ska ju kunna ramla ut. Jag känner paniken i hela kroppen men försöker dölja den. Mot varandra försöker vi vara positiva och någon säger att ”det kanske inte är så farligt ändå” men när vi vaknar nästa morgon med huvudvärk, genomblöta och yra är det ett faktum, det här går INTE. Under frukosten börjar vi leta nytt hotell och efter någon timme är det löst, men eftersom vi redan betalt vårt första boende ända fram till tisdag låter vi detta bli vårt cykelförråd under vistelsen, känns ändå helt rimligt.

Uppladdning

Vi packar ihop och beger oss ner mot reggistreringen. kommer det, mailet som säger ”Ironman Hamburg Swim Canceled”. Alla tre stannar upp och tittar på varandra i chock. Är det på riktigt?

 

IRONMAN HAMBURG SWIM CANCELED

 Det verkar tyvärr så. På grund av giftiga alger i vattnet är det badförbud i hela Hamburg. Vi läser vidare” The race format will now be changed to a Run – Bike – Run duathlon. The swim will now be replaced with a 6k run lap”. Först blir jag förbannad, sen känner hur hela min tävlingslust bara försvinner. Först värmen, nu det här. Det kanske är svårt att förstå hur besviken man kan bli om man aldrig tränat inför något så länge, och så mycket.

Att springa 6 km extra är ju också betydligt jobbigare i sammanhanget än att simma 4 km, även om simningen tar längre tid. Varför kanske du tänker nu. Jo, för det första använder du knappt benen när du simmar och för det andra blir värmen inget problem eftersom det är svalt i vattnet.

Nu ska vi alltså springa totalt 48 km istället för 42, vilket jag aldrig gjort förut på en och samma dag och heller inte tränat för. Hur ska jag nu kunna jämföra mina tider med förra året i Kalmar? Jag skickar ett sms till min coach (Amanda) om nyheten och hon försöker vara positiv men jag är inte redo att ta in det. Alla jäkla timmar i simhallen som man krigat sig igenom var nu förgäves. Jag vet att jag blivit en bättre simmare men nu ville jag visa det också.

Hela fredagen går åt till att vara besviken och bitter. Sen lovar vi varandra att försöka ladda om på lördagen. Nu behövs en ny nutritionsplan och en ny taktik.

Ironman Village

BRANDALARM

När vi går och lägger oss på lördagen är jag inte alls nervös. Tävlingsnerverna är inte där och jag somnar därför ganska enkelt redan klockan 22. Klockan 00:30 vaknar jag igen, pulsen slår i taket eftersom brandalarmet på hotellet lösts ut. Vi studsar upp ur sängen allihop och ut i korridoren. Där ser vi folk titta ut yrvaket ur sina rum och fråga sig ”om detta är på allvar?”. Oavsett vad måste vi ta det på allvar så vi börjar gå ner i trapphuset som snabbt fylls på.

Det är människor överallt, och personalen verkar inte veta vad de ska göra. Ingen berättar var vi ska gå, vad som händer eller vad vi bör göra. Några fortsätter till och med att arbeta som vanligt. Jag vet inte hur lång tid det tar men plötsligt är larmet tyst igen. Ingen brandbil har synts till och ingen har genomsökt hotellet. Killen i receptionen ropar åt alla att de nu kan gå och lägga sig och då kommer en man fram. Han har barn och är flyförbannad. Han skriker på tyska ”hur kan ni bara stänga av larmet? Hur vet ni att det är säkert? Ingen brandkår har varit här”. Han är illröd och svär högt, jag förstår honom. Det här är under all kritik. Efter en stund börjar alla ändå gå tillbaka till sina rum, även vi. Jag mer motvilligt ände andra. Pulsen är fortfarande hög när jag lägger mig i sängen och jag har svårt att slappna av. Svårt att somna.

 

TÄVLINGSDAGEN

När klockan ringer 05:00 igen är vi mitt i den djupaste sömnen och känner oss helt groggy. Vilken natt. Sömndruckna samlar vi ihop oss snabbt och lämnar hotellet. Alla rädda att de glömt något.

Trötta triathleter

Väl nere vid starten börjar mina tävlingsnerver att göra sig påminda. Tack och lov. Starta utan att vara det minsta nervös betyder ju att man känner sig ganska likgiltig inför uppgiften och då kan man lika bra skita i att starta om du frågar mig. Hur ska du då kunna motivera dig mentalt när det gör riktigt ont att fortsätta?

Starten ser annorlunda ut nu eftersom vi inte ska simma. Det ska bli en rullande start som pågår i 60 min där alla ska starta baserat på den minuter per kilometer tid de tänkt springa på. Jag och Lotta tänker springa tillsammans och beslutar att 5:00-5:15 tempo borde passa oss. Planen är att gå ut lugnt, inte bli andfådd och se det som uppvärmning. De här 6km kommer initialt kännas lätta men vi vet att båda att de kommer straffa sig i slutet av loppet om man går ut för hårt nu.

Före start

Det är rörigt i startfållan och folk verkar inte allas ställa sig på rätt tid, bara ta sig så långt fram de kan för att starta tidigt. Det resulterar i att vi hamnar nästan sist och startar 8:05. Det gör inte så mycket under själva löpningen för här är det gott om plats men när vi ska ut på cykeln blir det desto stökigare.  

Det första 6 km flyter på bra. Det nya skorna jag köpte dagen innan sitter skönt på foten och jag är nöjd över mitt beslut (att springa i nya skor) även om det inte är att rekommendera andra. Försöker hålla igen något och på totalen har vi snittar 5:17 min/km vilket känns bra. Det är trots allt uppvärmning.

Normalt brukar jag använda mig av min puls en hel del men före start bestämde jag mig för att helt utesluta den som mått under dagen. Det fanns två anledningar till det. Den ena var att jag nästan blivit besatt av vad pulsen visade sista veckorna, det eftersom jag precis varit sjukt och krasslig i över två veckor. Istället för att ”känna hur jag mår” hade jag ”analyserat” hur kroppen mår med hjälp av siffrorna. Den andra anledningen var värmen. Att stirra sig blind på pulsen och ”vad den borde vara” när jag springer eller cyklar i exempelvis 22 grader kan bli otroligt missvisande i 30.

Bästa supportrarna

Väl inne i T1 (där man byter till cyklingen) är jag inte direkt snabb, måste gå på toaletten, byta skor och flytta klockan från armen till cykeln. T1 var även otroligt lång. Att gå från ena sidan till den andra tror jag tog cirka 10 minuter.

Jag hoppar på cykeln och nu jävlar. Nu är jag på gång. Jag upplever mig inte som en hetsig cyklist men eftersom jag fått starta så långt bak på löpningen hade jag hamnat i hel fel klunga ut på cykeln och nu är jag plötsligt hetsig. Målet var att cykla på 6h och snitta 30 km/h, dvs 3 km/h snabbare än föregående år i Kalmar (vilket ger en 43 minuter snabbare cykeltid). Ett ganska spänstigt mål, speciellt eftersom jag inte hade skaffat mig någon riktig tempocykel. Men om man siktar högt så kommer man kanske halvvägg tänkte jag.  

Jag hinner inte riktigt se vad klockan visar för fart i början eftersom jag är fokuserad på att komma ut ur stan och få lite utrymme. När jag väl tittar ner ser jag att det står 33 km/h och blir genast girig. Det känns lätt, inte alls som 33 så jag tänker att ”jag måste passa på” medan det går bra. Det första 9 milen svischar förbi och jag cyklar om den ena efter den andra. Klockan visar 2h 53 minuter. Bra tänker jag, då finns det 7 minuter tillgodo på andra varvet.

Suporter crew

Väl ute på andra varvet går det trögare, det är motvind nu och den håller i sig hela vägen tills det är dags att vända vid 14 mil. Jag har börjar få någon konstig smärta i trampdynorna under båda fötterna och förstår inte alls varför. Bitvis får jag slita för att hålla mig över 30 km/h sträcket men jag känner mig ändå stark överlag och håller mig till nutritionsplanen slaviskt. När banan vänder hemåt igen och vinden vänder något slår jag inte av. Jag fortsätter trampa.  Nu börjar det dock göra väldigt ont under fötterna, tänker att det är skorna och att det försvinner när jag får börja springa så ju snabbare jag cyklar desto bättre.

Jag hör coach Amanda i mitt huvud ”jämnt och fint tryck i pedalerna och våga tryck på, du orkar”. Jag börjar cykla om flera av de där snabba männen (det är oftast män eftersom de är flest) som tidigare kört om mig med sina aerodynamiska cyklar dyrare än en bil och det ger mig självförtroende. Jag räknar lite snabbt och inser att om jag håller i detta nu kommer jag krossa min cykeltid från förra året. Nu börjar jag bli så ivrig att jag är beredd att offra det initiala löpmålet (att slå 4 timmar och 20 minuter som jag hade i Kalmar). Jag tänker att ”jag skiter i om jag får en dålig löptid nu för att jag är slut i benen, jag ska cykla som en gud”.  

Jag rullar in på 5h och 53 minuter.
50 minuter snabbare än i Kalmar och känner att jag är förbannat nöjd.

Nu är det bara löpningen kvar. När jag hoppar av cykeln känner jag att låret fått ta i. Jag är beredd på en käftsmäll när jag går ut och ska börja springa men det känns okej. Jag känner av trampdynorna, även om det är bättre nu när jag fått byta skor och bestämmer mig för att försöka hålla mig till den initiala löpplanen ändå. Jag går ut i 5:30-5:40 min/km för att sikta mot 4h även om jag visste att de nog inte var rimligt efter cykeltiden. Jag håller ihop det fram till halvmaran (21 km) sen börjar jag tappa.

Löpningen 42 195 m

Nu gör det otroligt ont under mina fötter, samma känsla som på cykeln. Jag kan verkligen inte förstå vad det är. Vid 26 km börjar det riktiga krigandet, det gör det för alla. Inte bara mig. Nu börjar utsidan på vänster knä göra ont också, den kan jag dock snabbt härleda till att vi springer på en varvbana och ALLA svängar är till vänster så jag är inte oroad. Det gör ont men är bara muskulärt, inte farligt. Jag kämpar för att hålla någon form av ”tempo” men går genom alla energidepåer. Tänker att ”fy satan va det här är långt, gör jag det här frivilligt igen?”. Jag är trött och orkar inte riktigt räkna länge på vilken sluttid jag kan få, jag bryr mig inte. Jag vill bara gå i mål. Inget annat är viktigt. När det närmar sig 3 km till mål ser jag dock att klockan visar en bättre tid än jag trott. Nu anstränger jag mig att räkna på sluttiden och jag ljuger om jag säger att jag inte blir ivrig nu. Jag förbjuder mig att gå mer och när jag har 1 km kvar till mår lägger jag på ett kål. Ja, alltså relativt min tidigare fart som sista kilometrarna varit runt 6:10-6:30. Jag springer sista kilometern på 5:30 och fäller en tår när jag ser upploppet. Nästan 4 minuter snabbare än i Kalmar visar klockan och jag sträcker på mig för att försöka se lite spänstig ut på upploppet.

Målgången Ironman Hamburg 2018

Det är mellanrum mellan mig och andra deltagare så jag får hela upploppet för mig själv, de ropar mitt namn ”Rebecca you are an Ironman”. Jag har gjort det igen tänker jag och blir helt euforiskt inombords. Jag får två high fives, ler och sträcker upp armarna i luften. Jag hör mina supportrar ropa och skrika. Vilken satans adrenalinkick. Klockan visar 4 timmar och 16 minuter när jag går över mållinjen, alltså 4 minuter snabbare än i Kalmar trots 6 extra kilometer. Bättre än vad jag vågat hoppats på. Den totala tiden var 10 timmar och 53 minuter. Jag är så otroligt nöjd och trött.

Viktor Johansson, Rebecca Hammel, Lotta Alexandersson

I mål möts jag av Lotta, vi kramas, jag gråter en skvätt och sätter oss ner. Det tar någon minut sen lägger sig den kraftigaste adrenalinkicken och jag sliter upp mina skor. Det gör så ont under mina fötter att jag inte kan stå. Det syns inget, inte ett ända skavsår, ingenting. Men det känns.

Efter målgång Ironman Hamburg

Nu har det gått några dagar och fötterna är bättre men ska få vila mer. Sannolikt kom smärtan från den vandring jag gjorde veckan innan, 8 timmar om dagen i bergen i 6 dagar var alltså INTE optimal uppladdning. Men nu vet jag det. Nu blir det en hel del vila framöver sen får vi se vad som sker näst. Det ända jag vet är att jag inte är klar med triathlon, jag ska köra ett race på en riktig tempocykel, jag ska testa min simkapacitet och jag och Amanda ska fortsätta jobba på tillsammans!

 

På återseende vänner!

Rebecca Hammel

ACTIVE TRIPS JUST NU
95
RESMÅL
22
AKTIVITETER
146
RESOR

FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


VÅRA PARTNERS