LÖPARGLÄDJE OCH PRESTATIONER
2018-10-19 | GÄSTINLÄGG

Charlotte Karlsson är en av Sveriges mest kända och uppskattade träningsprofiler och långdistanslöpare. Hon har bland annat vunnit Lidingöloppet och tagit SM-guld i Stockholm Marathon. Vid sidan av löparkarriären har hon på ett lustfyllt och kreativt sätt inspirerat andra till en aktiv livsstil genom sitt företag Framåt där hon erbjuder coaching, träningsprogram och inspirationsföreläsningar. Och idag gästar hon Active Trips blogg och delar med sig av sina erfarenheter av träning och prestationer.

Det känns som om jag halkade in på ett bananskal i Sverige-eliten i samband med Lidingöloppet 2011. Det året ställde jag mig på startlinjen enbart för att avsluta En Svensk Klassikern, inte för att springa på någon viss tid eller för placering. Att springa i kuperad terräng har aldrig riktigt varit min grej. När jag ca 9 km in i loppet fick höra att jag ledde fick jag en chock. Hur kunde jag som bara var en glad motionär leda Lidingöloppet? Jag blev jättenervös där mitt under loppet. Men på något sätt lyckades jag ändå bibehålla fokus och jag tog mig i mål på en tid som räckte till vinst. Det var en fantastisk känsla men jag förstod verkligen ingenting. Jag som hade kämpat i flera år med att ta mig under 40 min på milen (och misslyckats hela tiden) hade nu en guldmedalj från världens största terränglopp runt halsen. Det var en helt magisk känsla!

Det är klart att en vinst i Lidingöloppet gör att det är roligt att springa, men för att få löpningen till en livsstil och hålla motivationen uppe så krävs det betydligt mer än bara en medalj. I det här inlägget tänkte jag  dela med mig av mina erfarenheter kring löpningen; min kärlek till idrotten, motgångar och varför jag tror att glädje är A och O för att lyckas prestera.

 

Lidingöloppet 2011 var givetvis inte min första löpartävling. Jag gick på Löpargymnasiet 2000-2003 och sprang då 800 m och 1500 m på bana. Under den perioden tyckte jag att 7 km var ett evighetslångt långpass. Jag var ingen lovande löpartalang som tonåring på de korta distanserna. Det var sällan jag fick kliva upp på prispallen trots att det inte var så många deltagare på loppen. När jag gick ut Löpargymnasiet som 18-åring var jag fruktansvärt less på löpningen och jag svor på att jag aldrig mer skulle ställa mig på startlinjen till en löpartävling då det för mig bara var förknippat med prestationsångest, magont och fysisk smärta. Istället drog jag till Lund för att plugga Ekonomprogrammet och leva 100 % studentliv.

Det dröjde ett par år innan mina studiekamrater i Lund lyckades övertala mig till att springa Vårruset på 5 km i Malmö. Jag åkte motvilligt med och ställde mig på startlinjen. Men det var då det hände något i mitt huvud. Jag insåg att det inte alls var samma sak att springa ett motionslopp där man bara var en i mängden, jämfört med att springa 800 m på en löparbana där man känner sig iakttagen konstant och allt handlar om att vinna. Vårruset kändes mer som en folkfest än en löpartävling. Jag var eld och lågor efter målgång. Jag ville hitta ett nytt lopp att springa. Några veckor senare stod jag på startlinjen igen när det var Nationaldagsloppet i Hammarby Sjöstad på ca 6 km. Sen rullade det bara vidare med tävling efter tävling.

Målet när jag ställde mig på startlinjen var alltid att försöka slå mitt eget personbästa på den distansen. På så vis hittade jag motivation till att börja träna löpning. Eftersom att jag inte hade någon erfarenhet från långdistanslöpning så gick utvecklingen spikrakt uppåt. Jag satte nytt personbästa på varje lopp jag sprang. Det gav mig energi och motivation att fortsätta träna och tävla. Distanserna blev längre och längre och 2007 sprang jag mitt första marathon i Stockholm med endast två långpass på 20 km vardera i benen. Sluttiden blev 3.29 vilket var 30 min bättre än jag trott och hoppats på.

Min träning bestod enbart av ”distans-rundor” under de här åren. Med distans-rundor menar jag lugna pass på 6-12 km. Oftast sprang jag ett varv runt Kungsholmen (ca 10 km) utan några fartökningar. Den enda kvalitén jag fick in var när jag tävlade för då sprang jag så snabbt jag kunde. Den taktiken funkade bra för mig där och då.

Jag utvecklades successivt och kom ner till en mil-tid på ca 40 min och en marathon-tid på ca 3 timmar – sen tog det stopp. Frustrationen kom när jag helt plötsligt inte kunde sätta ett nytt personbästa längre. En kompis som jag gått Löpargymnasiet med återvände i den vevan till Sverige från 7 års elitsatsning på löpningen i USA, och hon började dra med mig på intervallträning. Det gav resultat och bara ett par månader senare sprang jag 10 km på 38.45 och tävlingen därpå på 36.40. Jag förstod inte riktigt hur det gick till, men det var tydligt att det var intervall-inslaget som hade gjort susen. Samma år vann jag SM-guld på marathon och framgångarna rullade på med EM- och VM-uppdrag på marathon-distansen. Jag är så otroligt tacksam över allt jag har fått uppleva bara för att jag ”råkar” älska att springa!

Framgångarna har dock mixats upp med många motgångar och motivationssvackor. År 2013 fick jag min hittills värsta smäll när jag drabbades av en stressfraktur i höften. Det resulterade i fyra månader på kryckor och en ovisshet om jag någonsin skulle kunna gå normalt igen. Det är en av mina värsta period hittills i livet och jag var nere i en djup depression. I efterhand ser jag tillbaka på den perioden som en av mina bästa och viktigaste lärdomar. Kärleken till löpningen blev starkare efter det. Samtidigt har jag lärt mig massor om min egen kropp och jag kommer aldrig låta det gå så långt igen.

Det var länge sedan jag kände mig helt i toppform. Faktum är att jag bara kan plocka ut två lopp sedan 2015 där jag har presterat bra; Barcelona Halvmarathon 2015 och Köpenhamn Halvmarathon 2017. Min analys av det är att livet har kommit emellan – det finns mycket annat som jag prioriterar i livet som att umgås med min familj, träffa vänner, jobba, äta god mat och dricka vin. Jag kommer aldrig ta en OS-medalj så jag behöver inte lägga ner min själ i löpningen. Det viktiga är att jag tycker att det är roligt. För det är med glädjen som prestationerna kommer – det är jag övertygad om. Jag vet att min kärlek till löpningen kommer ta mig till efterlängtade resultat en vacker dag; så som 2.35 på marathon, 1.14 på halvmarathon och 33 min på 10 km. Det är bara en tidsfråga! Till dess springer jag så som jag känner för, jobbar hårt, umgås med mina nära & kära och njuter av livet. Det ena utesluter inte det andra!

Jag vill avsluta det här inlägget med några rekommendationer:

  • Sätt upp ett eller flera mål utifrån ditt nuläge och dina ambitioner
  • Tänk inte så mycket på vad du springer – huvudsaken är att du springer – 15 min löpning är bättre än ingen alls
  • Spring någon form av intervaller om du känner att du har fastnat och vill fortsätta utvecklas
  • Kämpa dig igenom motgångar och påminn dig själv att det som inte dödar härdar
  • Ta inte löpningen på för stort allvar – glöm inte att det ska vara roligt!

 

Hej svejs!

LÖPARGLÄDJE OCH PRESTATIONER
2018-10-19 | GäSTINLäGG

Charlotte Karlsson är en av Sveriges mest kända och uppskattade träningsprofiler och långdistanslöpare. Hon har bland annat vunnit Lidingöloppet och tagit SM-guld i Stockholm Marathon. Vid sidan av löparkarriären har hon på ett lustfyllt och kreativt sätt inspirerat andra till en aktiv livsstil genom sitt företag Framåt där hon erbjuder coaching, träningsprogram och inspirationsföreläsningar. Och idag gästar hon Active Trips blogg och delar med sig av sina erfarenheter av träning och prestationer.

Det känns som om jag halkade in på ett bananskal i Sverige-eliten i samband med Lidingöloppet 2011. Det året ställde jag mig på startlinjen enbart för att avsluta En Svensk Klassikern, inte för att springa på någon viss tid eller för placering. Att springa i kuperad terräng har aldrig riktigt varit min grej. När jag ca 9 km in i loppet fick höra att jag ledde fick jag en chock. Hur kunde jag som bara var en glad motionär leda Lidingöloppet? Jag blev jättenervös där mitt under loppet. Men på något sätt lyckades jag ändå bibehålla fokus och jag tog mig i mål på en tid som räckte till vinst. Det var en fantastisk känsla men jag förstod verkligen ingenting. Jag som hade kämpat i flera år med att ta mig under 40 min på milen (och misslyckats hela tiden) hade nu en guldmedalj från världens största terränglopp runt halsen. Det var en helt magisk känsla!

Det är klart att en vinst i Lidingöloppet gör att det är roligt att springa, men för att få löpningen till en livsstil och hålla motivationen uppe så krävs det betydligt mer än bara en medalj. I det här inlägget tänkte jag  dela med mig av mina erfarenheter kring löpningen; min kärlek till idrotten, motgångar och varför jag tror att glädje är A och O för att lyckas prestera.

 

Lidingöloppet 2011 var givetvis inte min första löpartävling. Jag gick på Löpargymnasiet 2000-2003 och sprang då 800 m och 1500 m på bana. Under den perioden tyckte jag att 7 km var ett evighetslångt långpass. Jag var ingen lovande löpartalang som tonåring på de korta distanserna. Det var sällan jag fick kliva upp på prispallen trots att det inte var så många deltagare på loppen. När jag gick ut Löpargymnasiet som 18-åring var jag fruktansvärt less på löpningen och jag svor på att jag aldrig mer skulle ställa mig på startlinjen till en löpartävling då det för mig bara var förknippat med prestationsångest, magont och fysisk smärta. Istället drog jag till Lund för att plugga Ekonomprogrammet och leva 100 % studentliv.

Det dröjde ett par år innan mina studiekamrater i Lund lyckades övertala mig till att springa Vårruset på 5 km i Malmö. Jag åkte motvilligt med och ställde mig på startlinjen. Men det var då det hände något i mitt huvud. Jag insåg att det inte alls var samma sak att springa ett motionslopp där man bara var en i mängden, jämfört med att springa 800 m på en löparbana där man känner sig iakttagen konstant och allt handlar om att vinna. Vårruset kändes mer som en folkfest än en löpartävling. Jag var eld och lågor efter målgång. Jag ville hitta ett nytt lopp att springa. Några veckor senare stod jag på startlinjen igen när det var Nationaldagsloppet i Hammarby Sjöstad på ca 6 km. Sen rullade det bara vidare med tävling efter tävling.

Målet när jag ställde mig på startlinjen var alltid att försöka slå mitt eget personbästa på den distansen. På så vis hittade jag motivation till att börja träna löpning. Eftersom att jag inte hade någon erfarenhet från långdistanslöpning så gick utvecklingen spikrakt uppåt. Jag satte nytt personbästa på varje lopp jag sprang. Det gav mig energi och motivation att fortsätta träna och tävla. Distanserna blev längre och längre och 2007 sprang jag mitt första marathon i Stockholm med endast två långpass på 20 km vardera i benen. Sluttiden blev 3.29 vilket var 30 min bättre än jag trott och hoppats på.

Min träning bestod enbart av ”distans-rundor” under de här åren. Med distans-rundor menar jag lugna pass på 6-12 km. Oftast sprang jag ett varv runt Kungsholmen (ca 10 km) utan några fartökningar. Den enda kvalitén jag fick in var när jag tävlade för då sprang jag så snabbt jag kunde. Den taktiken funkade bra för mig där och då.

Jag utvecklades successivt och kom ner till en mil-tid på ca 40 min och en marathon-tid på ca 3 timmar – sen tog det stopp. Frustrationen kom när jag helt plötsligt inte kunde sätta ett nytt personbästa längre. En kompis som jag gått Löpargymnasiet med återvände i den vevan till Sverige från 7 års elitsatsning på löpningen i USA, och hon började dra med mig på intervallträning. Det gav resultat och bara ett par månader senare sprang jag 10 km på 38.45 och tävlingen därpå på 36.40. Jag förstod inte riktigt hur det gick till, men det var tydligt att det var intervall-inslaget som hade gjort susen. Samma år vann jag SM-guld på marathon och framgångarna rullade på med EM- och VM-uppdrag på marathon-distansen. Jag är så otroligt tacksam över allt jag har fått uppleva bara för att jag ”råkar” älska att springa!

Framgångarna har dock mixats upp med många motgångar och motivationssvackor. År 2013 fick jag min hittills värsta smäll när jag drabbades av en stressfraktur i höften. Det resulterade i fyra månader på kryckor och en ovisshet om jag någonsin skulle kunna gå normalt igen. Det är en av mina värsta period hittills i livet och jag var nere i en djup depression. I efterhand ser jag tillbaka på den perioden som en av mina bästa och viktigaste lärdomar. Kärleken till löpningen blev starkare efter det. Samtidigt har jag lärt mig massor om min egen kropp och jag kommer aldrig låta det gå så långt igen.

Det var länge sedan jag kände mig helt i toppform. Faktum är att jag bara kan plocka ut två lopp sedan 2015 där jag har presterat bra; Barcelona Halvmarathon 2015 och Köpenhamn Halvmarathon 2017. Min analys av det är att livet har kommit emellan – det finns mycket annat som jag prioriterar i livet som att umgås med min familj, träffa vänner, jobba, äta god mat och dricka vin. Jag kommer aldrig ta en OS-medalj så jag behöver inte lägga ner min själ i löpningen. Det viktiga är att jag tycker att det är roligt. För det är med glädjen som prestationerna kommer – det är jag övertygad om. Jag vet att min kärlek till löpningen kommer ta mig till efterlängtade resultat en vacker dag; så som 2.35 på marathon, 1.14 på halvmarathon och 33 min på 10 km. Det är bara en tidsfråga! Till dess springer jag så som jag känner för, jobbar hårt, umgås med mina nära & kära och njuter av livet. Det ena utesluter inte det andra!

Jag vill avsluta det här inlägget med några rekommendationer:

  • Sätt upp ett eller flera mål utifrån ditt nuläge och dina ambitioner
  • Tänk inte så mycket på vad du springer – huvudsaken är att du springer – 15 min löpning är bättre än ingen alls
  • Spring någon form av intervaller om du känner att du har fastnat och vill fortsätta utvecklas
  • Kämpa dig igenom motgångar och påminn dig själv att det som inte dödar härdar
  • Ta inte löpningen på för stort allvar – glöm inte att det ska vara roligt!

 

Hej svejs!

ACTIVE TRIPS JUST NU
67
RESMÅL
22
AKTIVITETER
103
RESOR

FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


FÅ ERBJUDANDEN & INSPIRATION


VÅRA PARTNERS